Alltså en sak som gör mig pretty ennoyed är förbittrade gamlingar. Som när man åker buss hem från Umeå och ställer sin väska i mitt gången för att bagageutrymmetluckan av någon underig anledning inte gick att få upp, och för att alla sittplatser är upptagna. Och så kommer det en gammal kärring och ryter "Vems väska är det där?!?!" Och man säger "Min". Och tantalottan säger tar till med jävligt-arga-minen och ryter "Ställa sådär mitt i gången!!!" med en stark underton av dagens-förbannade-odugliga-jävla-knarkarungdomar.

Då vill jag bara lugnt och sansat säga att; "Vet du, min värsta mardröm är att jag ska bli gammal och bitter och känna att jag inte är nöjd över vad jag har åstadkommit i livet. Att jag ska vara så bitter att jag känner att jag måste projicera min bitterhet på andra för att jag inte själv kan känna mig nöjd. Tänk om du hade bett snällt i stället, då hade jag gärna flyttat min väska och bett om ursäkt för att jag ställt den så klumpigt. Och så kanske vi kunde haft en väldigt givande samtal om vädret och det ena och det femte. Le, och världen ler med dig liksom. Men det är ju mycket roligare att vara bitter och tvär, va?"

Fast det gör man ju förstås inte. Man hinner inte. Och man gör det inte för att det skulle kännas dumt. Istället så sitter man och är förbannat över saken hela dagen, över att den förbittrade jävla kärringen fick gå vinnande ur situationen. Man är så jävla förbannat att man 10 timmar senare måste skriva ett inlägg om det på nätet. Fan va illa. Nästa gång ska jag ge svar på tal istället!